Den vill jag ha, den vill jag inte ha..
Va trodde jag egentligen?
Att han skulle höra av sig?
Att han skulle vara intresserad?
Att han skulle vara annorlunda förhållande till alla andra?
Att det skulle vara kärlek vid första ögonkastet?
Att han skulle vilja träffa mig igen?
Att han skulle tänka på mig så som jag tänker på honom?
Nope, jag verkar inte ha det sorts flytet...
Man ser en kille, tänker -han va söt.....men inget mer....
Man träffar honom, dansar o kramas o blir allra sist på dansgolvet i armarna på varandra, precis som om vi känt varandra hela livet
Han närmar sig o tar min hand
Han omfamnar mig
Han lägger handen om midjan o leker med mitt hår...
Han skrattar o ler
Han vill inte slita sig från mig
Han lutar sig framåt o kysser mig.....läääänge....
Han ligger nära hela natten
Han undrar om jag kommer tillbaka
Han lämnar sitt nummer
Vi säger hejdå o han lovar o svär på att vi kommer ses igen
Idag är det en vecka sen jag stod i hans armar på hans hotellrum o bara njöt av varje liten sekund...
En vecka sen jag åkte hem, gladare än jag någonsin kommer ihåg att jag vart..
Jag kommer ihåg att jag satt i bilen o bara-det e såhär det känns att vara kär......O jag hade glömt hur härligt det var!
Men va gör jag nu?
Jag har inte hört ett ljud ifån honom...
Hur kan det vara så, när du verkade skilja så mycket från mängden......
Kan det vara så illa att i dina 27 år ingår det barn o familj hemma i Lysekil? Nej........det känns inte som du.......
Jag känner dig inte, har spenderat nästan exakt 5 timmar o 40 minuter tillsammans me dig......Men det kändes som vi hörde ihop på något sätt----
Va fan ska jag göra?