Måndag morgon:
Måndag morgon. Första dagen på semestern.
Får syn på Kracke i hagen, o syster.
Vad?..........
Kommer ut på trappan.
Iklädd pyjamas får jag på mig ett par skor. Går, halvspringer-springer fram. VAD HAR HÄNT?!
Kracke hade snort in sig i staketet. Emma får just loss honom när jag kommer fram. O då kan han inte stödja på benet! PANIK!
Försöker få runt honom. Hoppandes på tre ben. PANIK. Hjärtat slår i hundra o man försöker tänka klart.
Jag får in honom i stallet o det ser inte bra ut!
Nu e jag så uppjagad att gråten sitter i halsen. Får in honom i boxen. O hästen e helt förstörd! Gör ett försök till att lägga sig, o i princip faller ihop.
Han e i smärta. Andas djupt o ögonen ber o hjälp.
Jag står i panik. Va gör man? E det brutet? Va har hänt? Va kommer hända? Vem ringer jag först?
O sen blir det panikringning till veterinären. Som efter 20 minuter e hos oss. I mellan här har jag brutit ihop i köket me mobilen i handen o hulkar mig av gråt. Får ingen luft. O tårarna sprutar. Tänk om.......
Veterinären, jag o emma håller på i tystnad. Hon försvinner ut i bilen o ringer. Kommer in efter nån minut ( som för oss kändes som evigheter) med lindor, bomull och temp.
"I värsta fall kan det vara en fraktur, o det e inte positivt.
Jag har fixat så att ni kan komma in till Stavs hästklinik. Hur fort kan ni ta er in? "
Jag e nu så panikslagen att gråten inte går att dölja. Jag springer in, o försöker få tag på en transport o hjälp. Inget svar.
Ringer igen. O igen o igen. Inget svar. Jag bryter ihop totalt o gråter i ren hopplöshet.
RInger igen. Får nu svar. Men dom e i Nynäshamn o ska kolla båten. Just i den stunden hatade jag allt som hade med den jävla ostindiefararen o hamnfesten att göra!. Jag önskade allas död. Jag fick prata me Nina som genom mina hulkningar o snörvlande försökte förstå va det va som hänt.
Knappt en halvtimme senare stod de här med transporten o Emma o jag bryter ihop i famnen på alla. Då har vi inte sagt ett ord till varandra sen det hemska hände.
Får in Kracke i transporten utan ett ord på lindade bakben o smärta. Han kunde knappt stå upp. O jag ville bara försvinna.
Jag vet inte hur lång tid det tog eller hur vi kom dit. Jag minns bara att jag satt o bad till Gud.
O det e lustigt, för man e ju inte troende nånstans, tvärtom. men när det väl gäller så vill jag gärna förlita mig på just Gud.
Kommer in o lastar av med stor försiktighet...Möts upp av hela veterinärstaben, för de har ju förbetets på att det kommer in en häst med fraktur.
Timmarna går.
O han e så snäll, min fina fina häst.
O i hans ögon kan man läsa -hjälp. Han blir som en bebis. Står gärna med huvudet i famnen o man vill egentligen bara ta upp honom i famnen o ta hand om honom för resten av livet......
Kommer hem runt halv sex, helt slut.
Han e med hem, lindad, står på medicin o ska vila inne i boxen en vecka.
Det visade sig att han gjort illa mjukdelar i benet. Jag andas ut o ler lyckligt!
Jag trodde aldrig att jag skulle få hem honom igen. Va helt inställd på att jag skulle få åka hem tomhänt.
Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv att förlora någon. Han betyder allt för mig o jag kan inte leva om inte han finns vis min sida. Aldrig. Jag dör för dig. Jag trodde att mitt hjärta skulle gå sönder o att jag skulle falla ihop av smärta.
Men allt slutade lyckligt o OM jag somnade sen på kvällen. Helt slut. Alla va så involverade i detta.
Pappa åkte direkt in till Stav, fick hoppa över ett vikigt möte.
Mamma också dra från jobbet.
Mormor kom ut o tog hand om stackars Flora som skrek sig hes efter sin Kracke.
Farfar, Nina, Tomas, Johanna, Farmor...
Alla på mammas jobb.
Alla på pappas jobb.
Grannar.
Vänner o bekanta.
Jag svär, jag gör vad som helst för Kracke. Det finns ingen som han..........
Min fina Kracke...
Får syn på Kracke i hagen, o syster.
Vad?..........
Kommer ut på trappan.
Iklädd pyjamas får jag på mig ett par skor. Går, halvspringer-springer fram. VAD HAR HÄNT?!
Kracke hade snort in sig i staketet. Emma får just loss honom när jag kommer fram. O då kan han inte stödja på benet! PANIK!
Försöker få runt honom. Hoppandes på tre ben. PANIK. Hjärtat slår i hundra o man försöker tänka klart.
Jag får in honom i stallet o det ser inte bra ut!
Nu e jag så uppjagad att gråten sitter i halsen. Får in honom i boxen. O hästen e helt förstörd! Gör ett försök till att lägga sig, o i princip faller ihop.
Han e i smärta. Andas djupt o ögonen ber o hjälp.
Jag står i panik. Va gör man? E det brutet? Va har hänt? Va kommer hända? Vem ringer jag först?
O sen blir det panikringning till veterinären. Som efter 20 minuter e hos oss. I mellan här har jag brutit ihop i köket me mobilen i handen o hulkar mig av gråt. Får ingen luft. O tårarna sprutar. Tänk om.......
Veterinären, jag o emma håller på i tystnad. Hon försvinner ut i bilen o ringer. Kommer in efter nån minut ( som för oss kändes som evigheter) med lindor, bomull och temp.
"I värsta fall kan det vara en fraktur, o det e inte positivt.
Jag har fixat så att ni kan komma in till Stavs hästklinik. Hur fort kan ni ta er in? "
Jag e nu så panikslagen att gråten inte går att dölja. Jag springer in, o försöker få tag på en transport o hjälp. Inget svar.
Ringer igen. O igen o igen. Inget svar. Jag bryter ihop totalt o gråter i ren hopplöshet.
RInger igen. Får nu svar. Men dom e i Nynäshamn o ska kolla båten. Just i den stunden hatade jag allt som hade med den jävla ostindiefararen o hamnfesten att göra!. Jag önskade allas död. Jag fick prata me Nina som genom mina hulkningar o snörvlande försökte förstå va det va som hänt.
Knappt en halvtimme senare stod de här med transporten o Emma o jag bryter ihop i famnen på alla. Då har vi inte sagt ett ord till varandra sen det hemska hände.
Får in Kracke i transporten utan ett ord på lindade bakben o smärta. Han kunde knappt stå upp. O jag ville bara försvinna.
Jag vet inte hur lång tid det tog eller hur vi kom dit. Jag minns bara att jag satt o bad till Gud.
O det e lustigt, för man e ju inte troende nånstans, tvärtom. men när det väl gäller så vill jag gärna förlita mig på just Gud.
Kommer in o lastar av med stor försiktighet...Möts upp av hela veterinärstaben, för de har ju förbetets på att det kommer in en häst med fraktur.
Timmarna går.
O han e så snäll, min fina fina häst.
O i hans ögon kan man läsa -hjälp. Han blir som en bebis. Står gärna med huvudet i famnen o man vill egentligen bara ta upp honom i famnen o ta hand om honom för resten av livet......
Kommer hem runt halv sex, helt slut.
Han e med hem, lindad, står på medicin o ska vila inne i boxen en vecka.
Det visade sig att han gjort illa mjukdelar i benet. Jag andas ut o ler lyckligt!
Jag trodde aldrig att jag skulle få hem honom igen. Va helt inställd på att jag skulle få åka hem tomhänt.
Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv att förlora någon. Han betyder allt för mig o jag kan inte leva om inte han finns vis min sida. Aldrig. Jag dör för dig. Jag trodde att mitt hjärta skulle gå sönder o att jag skulle falla ihop av smärta.
Men allt slutade lyckligt o OM jag somnade sen på kvällen. Helt slut. Alla va så involverade i detta.
Pappa åkte direkt in till Stav, fick hoppa över ett vikigt möte.
Mamma också dra från jobbet.
Mormor kom ut o tog hand om stackars Flora som skrek sig hes efter sin Kracke.
Farfar, Nina, Tomas, Johanna, Farmor...
Alla på mammas jobb.
Alla på pappas jobb.
Grannar.
Vänner o bekanta.
Jag svär, jag gör vad som helst för Kracke. Det finns ingen som han..........
Min fina Kracke...
Kommentarer
Trackback