FridaCamilla

Går lugnt o sansat genom en lummig skog.

Snubblar över en trästock och faller. Men du tog min hand och hjälpte mig upp.
Vi går sida vid sida i år.
Efter ett år faller jag handlöst. Jag skrubbar mig och skrapar upp knäna.
Reser mig och börjar springa.
Stannar upp.
Nu går jag balansgång på en hal stock. O parerar fel. Slår i backen o får ett djupt ärr.
Men jag reser mig. O springer.
Jag faller återigen på en rot. O den här gången blir såren djupare.
Reser mig och springer. Fortare den här gången.
Snubblar igen o igen o igen på den roten. Jag springer i cirklar.
Vänder och springer åt andra hållet. Men faller över en sten. Reser mig och haltar nu. Såret är djupt.
Men fortsätter o springa.
Tar mig igenom snår och taggiga buskar. Jag såras, o får sår på armar och ben.
Sliter mig loss. O ser inte trästocken. Men landar mjukt den här gången, borstar bara av mig.
Går vidare. Hoppar över rötter och sten.
Men ser inte hålet. O trampar snett. Hårt, djupt och sårbart. Kommer inte upp. Har gjort mig riktigt illa.
Ligger kvar.
En hjälpande hand. O jag står upprätt.
Tittar bakåt o springer vidare.
Springer långt. Det e fina öppna vidder, smala stigar o läskiga skogar.
O från ingenstans, en rot. Jag föll handlöst utan att tänka på konsekvenserna.
Men reser mig, utan ens ett litet märke. Borstade av mig. Plockade upp allt jag tappat och gick hem.
Idag har jag fyra djupa ärr.
Ett sitter djupt rotad i mitt huvud.
Två sitter långt in i hjärtat, o kommer alltid att förbli två mycket djupa, sköra ärr.
O det sista sitter i själen. Så djupt att jag alltid kommer bära med mig det.

Idag e jag stark. Men e inte densamme Frida som för 6 år sedan.